this is a true story

Att välja rätt gymnasium, kan inte vara så svårt? En sådan big deal? Joho Sophie för två år sedan! Jag vet vad jag vill söka till, eller vilken linje. Jag vill ha något som inriktar sig på journalistisk, författare, advokat etc. Där man kan uttrycka sig både textligt och muntligt. Men vilken ångest! Detta är sista året i grundskolan, nian. Det kan inte bli värre känns det som. "JAG HATAR SKOLAN!" har man svurit och tänkt för sig själv. Men när det väl gäller att börja tänka på framtiden blir man rädd. Jag vill inte att nian ska ta slut, jag vill ha kvar samma klass. Detta är bara början av detta läsår. Men jag har redan insett att jag kommer sakna denna skolan/detta så jävla mycket. Jag har insett hur mycket jag kommer gråta på skolavslutningen 09. Det är hemskt att tänka på. Det känns som en ny start när man börjar på gymnasiet, nya vänner, ny skola, nya lärare. Allt är nytt, och det skrämmer mig. Det är då som vänskapsrelationerna sätts på prov, man får reda på vilka som håller kvar och som verkligen är ens riktiga vänner. Och det skrämmer mig med. Tänk att för nio år sedan började jag i ettan, och för tio år sedan i sexårs! Kan det verkligen stämma? Hur kan tiden gå så fort? Den bara svischar förbi. Jag är inne på mitt fjärde år i denna skola, lika lång tid som jag gick i min första skola, lågstadiet. Åttan bara dansade förbi en, och sommarlovet? Vad hände med mitt sommarlov? Så hur ska jag hinna med att hålla ögonen öpnna i nian? För det känns som att nästa gång jag kmmoer lyfta på ögonlocken så kommer allt vara över, slut. Men samtidigt som en period i livet tar slut, börjar en ny. Skrämmande.


Ända sedan från lågstadiet, mellanstadiet, sexan och sjuan har man tyckt att niorna och gymnasie folket är så stora och mogna! Men tyck inte det. Man är lika liten som då, bara att man har upplevt mer. Vem har sagt att man har blivit klokare? I lågstadiet tyckte man det var jätteviktigt att stanna och kolla sig om innan man gick över gatan, och stanna när den gröna grubben blev röd. Det tycker man fortfarande, men gör man det? Kollar man sig om och stannar när gubben blir röd? Jag ska försöka njuta av den tid jag har kvar i denna skola och av den tid jag har kvar med min klass. Kommer sakna varenda människa. Klassresan ska bli den bästa någonsin och vi SKA ha bal! Våran skola har nämligen fått för sig att vi inte ska ha det. Men redan de kommande veckorna ska vi göra protest listor och kämpa för att vi ska få ett sådant fint avslut som vi förtjänar! Vi är extra speciella nämligen, niorna i år. För vi kommer vara de första som har gått i denna skola ända från sexan upp till nian och sedan gått ut. Så vi SKA ha våran bal, punkt slut. Man måste leva i nuet och ta vara på den tid man har och göra det bästa av den. Kan det vara meningen med livet?

Au Revoir!